Ena dagen är livet underbart och det känns som att jag tar två andetag samtidigt hela tiden. Allt ordnar sig, jag får massor gjort hemma.

Två dagar senare ligger jag i sängen till klockan halv tolv på morgonen, somnade 23.00 Inte nog med det, jag behöver vila tre ggr den dagen också. Skitpommesfrites.

Jag tycker att min 14 åring är labil. Han är som en vithaj. När han simmar förbi vet man inte om han bara lämnar lite svall efter sig eller om han tar en tugga. Kors i taket men senaste veckan har han varit som en ängel. Han har inte fått nog av närhet och han har pratat och lyssnat, ovanlig egenskap för honom.

JAAA, jag vet! Jag är tonåring igen. Får jag tillbaka kroppen också snääälla.

Jag har två tonåringar. Min 14 åring skulle jag stundvis utan problem skänka bort. Skitunge. Och så ska man vara pedagogisk. Ge min ett förslag på hur jag pedagogiskt löser situationen när han skriker att han hatar mig och att jag är den sämsta mamman som finns. #%&"%&%& unge.

Han gör inget som jag säger och han gör allt för att reta gallfeber på mig.

Oohm...oohm. Meditation.

Det är inte väl valt tillfälle att vara hypomanisk eller deprimerad ny. Det enda som är bra är att jag gått ner i vikt av skiten.

Jag har en polare som ringde upp mig efter att hon läst om bipoläritet. Hon sa att hon nu äntligen förstod mig och vissa saker jag gjort. Jösses så skönt tänkte jag. En person som kan förstå lite av detta.

Jag har precis kommit ner från hypomani efter att jag bytt medicin nyligen. I går ringde hon, och föreslog att vi skulle gå på gästabud. Det skulle bli sååå trevligt. Nja, sa jag, jag orkar faktiskt inte det. Mhhmmm sa hon med en spydig ton. Jag kände mig skyldig och skrattade och sa att det var för hennes egen skull som jag inte följde med. Inom mig visste jag att om jag ska åka in till stan, Stockholm, och vara trevlig och gå runt och migla finns det risk för att jag gör bort mig totalt. Jag kan bli totalt förvirrad och börja slöddra och säga de mest konstiga saker. Sanningen får man från ungar och idioter och för tillfället är jag nära att vara idiot. Jag kan se mig själv gå omkring där skvimpande med ett glas och säga förskräckliga men sanna saker till personer. Ni vet saker som ingen annan har hjärta att berätta.

Min kära vän fick inte veta det här men hon sa till mig " jag tror att du är för feg för att pröva". Tänk att det ska vara så svårt att ta ett nej. Jag ska nog säga nej till henne oftare.

Så det kan gå. Helt plötsligt är jag hypomanisk igen utan att fatta det. Jag tycker bara att jag darrar oerhört mycket. Jag har sprungit i några veckor och städat så att svetten runnit . På kvällen har det tagit flera timmar att somna trots flera lugnande och insomningstablett. Samtidigt har jag känt mig nere och obeskrivligt trött. Det har inte varit en rolig upplevelse.

Jag stötte på min läkare i korridoren och frågade bara i förbigående hur jag skulle kunna få sömnen att fungera. Blicken jag fick var inte nådig. Några dagar senare satt jag på hennes rum och nu har jag ny medicinering. SSRI skjuter upp mig i mani, det är bara tack vare lithiumet som jag inte blev helt knäpp.

Det är inte lätt att vara ny på det här. Man fattar inte symtomerna.