I morgon ska jag gå runt i japansk morgonrock och bara njuta. Jag och två av mina bästa vänner tänker fly från allt vad verklighet heter. Chefstjänster utan gränssättning, ungar med ADHD och Aspberger, pojkvän som just ärvt pengar (köper tokdumma saker) och i mitt fall då bipoläriteten (för närvarande depression).

Hoppas de har sådana där äckliga gröna algdrinkar så att jag kan känna mig riktigt hälsosam.

I askans heta värme

och under hopplöshetens mörka skynke

råkar himmelens ljuva frihet nudda mig

en sekund

en eon

jag vet att jag kommer att andas igen

min fjäderprakt kommer att skina

molnen kommer att smeka mig glänsande

Vad ska vi stackars medelålders mänskor ta oss till med. Jag har köpt mobil"¤&/(#&##"¤"%&, en Samsung U600. Fin som få men går det att få den att göra annat än att ringa eller ta emot samtal. NÄ, det gör det inte.

Det är meningen att jag ska kunna lyssna på radio och så ska det finnas något som heter wap, vad nu det är. Min stora bedrift är att jag har upptäckt en ringsignal som kom med gratis i telefonen samt en kamera som tar kort med sådan fördröjning att föremålet som ska fotograferats redan gått hem när kortet tas. Suck.

Men den är fiiin.

Det är konstigt va lite man behöver för att bli glad ibland. I går var jag ute och målade en sida på mitt förråd. Trodde aldrig att det skulle bli gjort.

Jag har läst på lite om bipoläritet. Det finns olika typer. Det finns de som har maniska och depressiva episoder. Sedan finns det de som har hypo (=under)maniska och depressiva perioder. Sen finns det en radda fler olika varianter. Skillnaden mellan manisk och hypomanisk är graden på grandiositeten. Hypomaniska är normalt inte skadliga mot sig själva och det är inget tillstånd som ska behandlas. De är bara väldigt kreativa. Maniska är de som tror att de kan flyga och gå genom väggar och liknande saker.

Pappa är manisk, jag  har ingen aning om hur många miljoner han lånat och hur många hus han köpt under sina maniska perioder. Jag är bara, pust, hypomanisk och inte att förglömma depressiv.

Jag läste att det finns personer som bara är  hypomaniska och som slipper depressionerna. Fan va orättvist. Varför kunde jag inte få den varianten. Kunde jag så skulle jag göra vad som helst för att få vara hypomanisk hela tiden. Livet är underbart och man är oövervinnerlig.

Det går alltid att drömma...

Läkaren säger "du är bipolär" och slänger recept för lithium i handen på mig men va i tusan är det?

Bi betyder två, polär... kan vara poler. Är det så att jag är arktis och antarktis i ett. Båda är kalla och blåsiga, den ena är upp och den andra ner. Eller hur är det i rymden. Vad är upp och ner? Är jag två poler som är uppe och nere och ibland nere och uppe beroende på hur eller vem som ser på det? Eller är jag polerna på en magnet, starka var för sig men de två skola aldrig mötas i fred.

Jag har i hela mitt liv förstått att jag inte varit riktigt som andra men har nu för inte så länge sedan fått min diagnos, av en fantastisk psykiatriker. Det är tur att man kan kalla in väntjänster från sin arbetskrets. Hon har normalt flera års kö.

Hon tycker att vi ska vänta med att prata om vad detta kommer att innebära för mig vilket är lika bra. Jag kommer inte ihåg så mycket nu från dag till dag.

Är känslan jag fått. Hur kan en 43 årig kvinna leva ett helt liv, aningens knäpp i huvudet, utan att hon eller omgivningen fattar att något är fel?

Vet ni, det roligaste i kråksvängen är att jag arbetar på Försäkringskassan. Min specialitet är ohälsa. Jag vet inte hur många bipolära jag mött i tjänsten. Ibland har en liten strimma av igenkännande kommit till mig men genast har jag rättat till blusen och satt på mig bästa tjänstekvinnelooken.

Det känns skönt att få skriva om detta. Jag återkommer.