Det är så varmt att jag dör utan att passera gå.

Jag ringde Torbjörn igen igår och förklarade hur jag kände. Han fick huvudvärk. Han ska ringa mig ikväll. Fan, vilket pundhuvud jag är när jag har mens.

Hur ska kärlek se ut? Hur ska kärlek kännas?

Jag har inget svar på de två frågorna och undrar om jag håller på att bli tokig. Ena veckan är allt bra och nästa är jag redo att bryta med Torbjörn. Jag har stormande lust ibland men han drar sig alltid tillbaka. Jag vill träffas, han har inte tid.

Vi talades vid för en stund sedan och jag vet att i morgon är en jobbig dag för honom (se Sorg). Jag har erbjudit mig att åka till honom trots att det är två timmars resa. Allt för att finnas där för honom. När jag nu frågar om när vi kan träffas vet han inte. Jag orkar snart inte jaga mer. Jag måste få slappna av och känna mig trygg.

Antingen är jag helt knäpp eller så är han det.

Igår ringde telefonen sent. Det var Torbjörn, det var en full Torbjörn. På lördag är det ett år sedan hans bror dog.

Hans älskade hund dog och en månad senare dog hans bror hastigt. Han förstod nog inte riktigt att allt detta hänt för han gick och arbetade och lät vardagen fortsätta. Det som hänt skulle inte påverka honom.

Idag har det gått ett år och han har fått sprutor för B12 brist eftersom hans kropp slutade kräva mat. Hans kropp och själ slutade kräva. Sedan träffade han mig och jag påminde honom om att han var levande och att han har ett liv som ska fyllas med glädje och välbehag. Då kom sorgen och förvirringen.

Nu är han orolig för att han skrämmer iväg mig. Han har inte stor tillit till andra. Han är inte van att vara den svage som måste lita på en annan människa. Jag undrar om han någonsin känt att han kan falla och landa tryggt i någons famn?

Jag förvissade honom med ord att han inte gjort bort sig. Jag förvissar honom, varje gång vi träffas, med hela min själ att han inte gör bort sig.

Nu är jag hemkommen från värmen av din kropp. Regnet och åskan gjorde tafatta försök att störa men min själ och kropp lät sig inte ledas bort från din doft och händer.

Jag känner fortarande din doft på min hud. Fingrarna skvallrar om njutning. Din hy är som siden och smeker mer än min. Din hunger slukar mig tills jag känner mig mer levande än någonsin.

Nu är tomheten ekande smärtsam. Mitt hjärta och själ kvider. Jag förstår äntligen "Att vara eller inte vara".

Jag vill andas. Jag vill andas samtidigt med dig. Jag vill andas tillsammans med sig.

Min Torbjörn verkar smälta sakta men säkert. Han tar kontakt med mig oftare och är mer omtänksam. Det är inte lätt för en 48 årig ungkarl att förändra sina invanda beteenden men hans växande intresse verkar få honom att glömma allt annat.

Jag har en rädsla att jag inte duger. Jag kan inte för mitt liv tro att jag duger att älska. Jag berättade om bipoläritet för honom och eftersom han haft en mamma som varit deprimerad hela livet vet jag att han förstod. Han sa att min sjukdom var okey vilket var en lättnad att höra. Blir det vi kommer han troligtvis inte lämna mig när jag jag blir manisk eller deprimerad. Kan det verkligen vara sant? Det måste vara svårt för vem som helst att förstå.

Jag åker till honom på fredag, tänk på mig då..

Ha en underbar helg, det ska jag.

Jag glömde att berätta att Torbjörn, som varit försiktig med sina känslor, har börjat visa sina känslor för mig. Det är nog så att en man kan förälska sig i en bipolär galning som ringer och skriker och beter sig som en varulv. Tänk hur jag betedde mig när vi träffades. Jag var galen (läs hypomanisk).

Tänk, jag hade ingen aning om att det var så här att vara kär. Jag inser att senast jag var kär var jag 16 år. Jag blev då sårad som alla 16 åringar och har därefter inte släppt in någon. Inte ens mina barns far.

Nu är jag 43 år och träffar en Torbjörn som är lång som en flaggstång, har händer som dasslock och ögon som glittrar när han tittar på mig. Han är mjuk och snäll och frågar om jag blir arg om han somnar före mig. Livet har inte varit lätt för Torbjörn och han är lite kantstött. Han saknar trygghet och harmoni i själen. Jag erbjuder honom  utrymme att växa, mogna, utan risk för bannor om han inte gör rätt direkt. Han erbjuder mig en man som inte sviker, hoppas jag. En man som bara är min och ingen annans.

Innan jag kan känna mig säker måste jag berätta om min sjukdom. Hur tar denna man detta. Klarar han att engagera sig i en kvinna som tidvis kommer vara helt beroende av honom. Han som håller på att ta sig ur ett medberoende med en tidigare flickvän. Är jag kantstött gods?

Jag är 44 och han 48 år. Kan man begära att träffa någon utan bagage? Jag tror inte det och jag är inte intresserad av att leta efter denna bagagelöse person. Jag vill ha Torbjörn, om det går.