Att vara kär, vara förälskad, måste vara mot den naturliga ordningen.

Bevis för detta är att det sker sällan och "normalt" endast pågår under kortare period. Kär måste vara naturens hån mot den kritiserande varelsens väsen.

Hur kan man längta efter något så smärtfyllt, fullt av kval och självtvivel? Varför andas vi ett liv i längtan efter denna smärta?

Du kan inte tro det men åter igen har jag klantat mig med Torbjörn. Den där apan som han är medberoende med har kommit hem till honom och han kastar inte ut henne.

Jag fick självklart spatt, igen, och ifrågasatte om han verkligen tyckte om mig. Han var självklart helt förvirrad och sa sanningen att visst tycker han om mig men han vet inte om han är redo att gå vidare och planera framtid. Då minsann är det ingen idé säger jag. Han vill att vi ska talas vid dagen efter men minsann jag hade bestämt mig och då var det inte nödvändigt att talas vid mer.

Det här är en mycket kort beskrivning av händelseförloppet. Det jag vill komma fram till är att jag nu förstått att jag inte kan fixa honom, han måste fixa sig själv. Jag talade med honom för någon timma sedan och apan är fortfarande hos honom. Han hoppas att soc tar henne snart.

Jag har svårt att tycka om och jag erkänner att jag tycker om Torbjörn. Han måste dock få hjälp och om han inte ordnar det måste jag klippa banden till honom. Jag ska försöka att inte träffa honom utan bara tala med honom per telefon och uppmuntra honom och stärka hans självkänsla. Förhoppningen är att han tar hjälp från Al-Anon.