Tänk vad livet kan ge och ta. Från djupaste mörker till en glädjefull tillvaro. I dag när jag gick till bilen tänkte jag på hur det skulle ha känts att gå på gångvägen för tre månader sedan. Jösses, jag hade krupit fram.

Nu mår jag bra. Jag andas utan att undra hur jag ska orka ta nästa andetag. Jag både ser och känner min omgivnings form, färg och doft. Jag vaknar med likgiltighet inför dagens prövningar, det ordnar sig ändå. Mina axlar är tillbakadragna, min kropp duschad, håret kammat och kläderna rena och hela.

Att behöva leva mellan ytterlighetens motsatser är en upplevelse som aldrig går att beskriva. Ingen som inte upplevt det kan någonsin förstå nyanserna på det livet.

Behöva och behöva tänker jag. Om jag tvingades välja vet jag ärligt talat inte om jag skulle välja bort min egenhet. Jag vill aldrig vara deprimerad men jag vill alltid vara hypomanisk. Tur att jag inte kan välja.

Det jag valt, i rädsla för depression, är att äta lithium vilket stabiliserar mitt humör. Jag hoppas till de högre makterna att jag inte slutar ta dem för någon orsak. Det finns många som slutar när de saknar den maniska delen.

Ja, är det en egenhet eller sjukdom. Jag brukar tänka så här, säkert inte alls samma metod att definiera begrepp som forskare ;-), att skulle urtidsmäniskan överleva med detta. Personer med ADHD, är jag övertygad om, skulle vara ledare i stammen. Vi bipolära skulle nog vara uppätna. Björnarna skulle använda våra benpipor som tandpetare.

Summan av kardemumman är att jag själv anser mig ha en sjukdom. Den är avvikande i genom alla tider, kulturer och samhällen.

Tjillivippen (nej, jag är normal och inte på väg mot mani)