Tänk, jag hade ingen aning om att det var så här att vara kär. Jag inser att senast jag var kär var jag 16 år. Jag blev då sårad som alla 16 åringar och har därefter inte släppt in någon. Inte ens mina barns far.

Nu är jag 43 år och träffar en Torbjörn som är lång som en flaggstång, har händer som dasslock och ögon som glittrar när han tittar på mig. Han är mjuk och snäll och frågar om jag blir arg om han somnar före mig. Livet har inte varit lätt för Torbjörn och han är lite kantstött. Han saknar trygghet och harmoni i själen. Jag erbjuder honom  utrymme att växa, mogna, utan risk för bannor om han inte gör rätt direkt. Han erbjuder mig en man som inte sviker, hoppas jag. En man som bara är min och ingen annans.

Innan jag kan känna mig säker måste jag berätta om min sjukdom. Hur tar denna man detta. Klarar han att engagera sig i en kvinna som tidvis kommer vara helt beroende av honom. Han som håller på att ta sig ur ett medberoende med en tidigare flickvän. Är jag kantstött gods?

Jag är 44 och han 48 år. Kan man begära att träffa någon utan bagage? Jag tror inte det och jag är inte intresserad av att leta efter denna bagagelöse person. Jag vill ha Torbjörn, om det går.

 

Lasse

16 juli 2008 18:00

Nog det vackraste inlägget jag läst i nån blogg någonsin !

http://www.dejaete.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fan, fan, fan, fan. Jag känner igen symtomen. Jag är utmattad, sådär att det känns som att man är en blöt trasa, som luktar surt. Min självkänsla dalar och allt börjar kännas värdelöst. Jag kan inte förstå att någon vill vara med mig än mindre tycka ...

Vilken dag!! Jag har äntligen kommit igång med kakling i badrummet. Mina händer har aldrig varit så välslipade som de är just nu. Sex kvm är inte illa pinkat för en kvinna som aldrig hållt i kakelklyvare tidigare. Självklart var jag mycket noga med u...

Hm, fnyser jag syrligt åt mig själv. Tänk att kroppen kan gå en väg och själen en annan. Det är som att jag kom till ett vägskäl, t-korsning, och kropp och själ delade på sig. Utan att se sig om åkte de vidare åt var sitt håll.   Jag har den här veck...

Jag fick slutligen nog av att vara med i hans gröt. Jag förstår att han själv inte ser vilket liv han lever, vilket gjorde det än viktigare för mig att dra mig ur. Vilken tragedi, min första (förhoppningsvis inte sista) förälskelse har gått sank. Det...

Att vara kär, vara förälskad, måste vara mot den naturliga ordningen.   Bevis för detta är att det sker sällan och "normalt" endast pågår under kortare period. Kär måste vara naturens hån mot den kritiserande varelsens väsen.   Hur kan man längta ef...