Tänk vad livet kan ge och ta. Från djupaste mörker till en glädjefull tillvaro. I dag när jag gick till bilen tänkte jag på hur det skulle ha känts att gå på gångvägen för tre månader sedan. Jösses, jag hade krupit fram.

Nu mår jag bra. Jag andas utan att undra hur jag ska orka ta nästa andetag. Jag både ser och känner min omgivnings form, färg och doft. Jag vaknar med likgiltighet inför dagens prövningar, det ordnar sig ändå. Mina axlar är tillbakadragna, min kropp duschad, håret kammat och kläderna rena och hela.

Att behöva leva mellan ytterlighetens motsatser är en upplevelse som aldrig går att beskriva. Ingen som inte upplevt det kan någonsin förstå nyanserna på det livet.

Behöva och behöva tänker jag. Om jag tvingades välja vet jag ärligt talat inte om jag skulle välja bort min egenhet. Jag vill aldrig vara deprimerad men jag vill alltid vara hypomanisk. Tur att jag inte kan välja.

Det jag valt, i rädsla för depression, är att äta lithium vilket stabiliserar mitt humör. Jag hoppas till de högre makterna att jag inte slutar ta dem för någon orsak. Det finns många som slutar när de saknar den maniska delen.

Ja, är det en egenhet eller sjukdom. Jag brukar tänka så här, säkert inte alls samma metod att definiera begrepp som forskare ;-), att skulle urtidsmäniskan överleva med detta. Personer med ADHD, är jag övertygad om, skulle vara ledare i stammen. Vi bipolära skulle nog vara uppätna. Björnarna skulle använda våra benpipor som tandpetare.

Summan av kardemumman är att jag själv anser mig ha en sjukdom. Den är avvikande i genom alla tider, kulturer och samhällen.

Tjillivippen (nej, jag är normal och inte på väg mot mani)

 

Rompaaah

6 maj 2012 08:48

Du har helt rätt. Jag har också blivit diagnostiserad med bipoläritet nyligen och känner igen detdär. Medicinproblemen med. Jag brukar dumt nog sluta för att jag går upp i vikt av medicinen... har en obehandlad ätstörning

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fan, fan, fan, fan. Jag känner igen symtomen. Jag är utmattad, sådär att det känns som att man är en blöt trasa, som luktar surt. Min självkänsla dalar och allt börjar kännas värdelöst. Jag kan inte förstå att någon vill vara med mig än mindre tycka ...

Vilken dag!! Jag har äntligen kommit igång med kakling i badrummet. Mina händer har aldrig varit så välslipade som de är just nu. Sex kvm är inte illa pinkat för en kvinna som aldrig hållt i kakelklyvare tidigare. Självklart var jag mycket noga med u...

Hm, fnyser jag syrligt åt mig själv. Tänk att kroppen kan gå en väg och själen en annan. Det är som att jag kom till ett vägskäl, t-korsning, och kropp och själ delade på sig. Utan att se sig om åkte de vidare åt var sitt håll.   Jag har den här veck...

Jag fick slutligen nog av att vara med i hans gröt. Jag förstår att han själv inte ser vilket liv han lever, vilket gjorde det än viktigare för mig att dra mig ur. Vilken tragedi, min första (förhoppningsvis inte sista) förälskelse har gått sank. Det...

Att vara kär, vara förälskad, måste vara mot den naturliga ordningen.   Bevis för detta är att det sker sällan och "normalt" endast pågår under kortare period. Kär måste vara naturens hån mot den kritiserande varelsens väsen.   Hur kan man längta ef...