Jag har en polare som ringde upp mig efter att hon läst om bipoläritet. Hon sa att hon nu äntligen förstod mig och vissa saker jag gjort. Jösses så skönt tänkte jag. En person som kan förstå lite av detta.

Jag har precis kommit ner från hypomani efter att jag bytt medicin nyligen. I går ringde hon, och föreslog att vi skulle gå på gästabud. Det skulle bli sååå trevligt. Nja, sa jag, jag orkar faktiskt inte det. Mhhmmm sa hon med en spydig ton. Jag kände mig skyldig och skrattade och sa att det var för hennes egen skull som jag inte följde med. Inom mig visste jag att om jag ska åka in till stan, Stockholm, och vara trevlig och gå runt och migla finns det risk för att jag gör bort mig totalt. Jag kan bli totalt förvirrad och börja slöddra och säga de mest konstiga saker. Sanningen får man från ungar och idioter och för tillfället är jag nära att vara idiot. Jag kan se mig själv gå omkring där skvimpande med ett glas och säga förskräckliga men sanna saker till personer. Ni vet saker som ingen annan har hjärta att berätta.

Min kära vän fick inte veta det här men hon sa till mig " jag tror att du är för feg för att pröva". Tänk att det ska vara så svårt att ta ett nej. Jag ska nog säga nej till henne oftare.