Jag glömde att berätta att Torbjörn, som varit försiktig med sina känslor, har börjat visa sina känslor för mig. Det är nog så att en man kan förälska sig i en bipolär galning som ringer och skriker och beter sig som en varulv. Tänk hur jag betedde mig när vi träffades. Jag var galen (läs hypomanisk).

Tänk, jag hade ingen aning om att det var så här att vara kär. Jag inser att senast jag var kär var jag 16 år. Jag blev då sårad som alla 16 åringar och har därefter inte släppt in någon. Inte ens mina barns far.

Nu är jag 43 år och träffar en Torbjörn som är lång som en flaggstång, har händer som dasslock och ögon som glittrar när han tittar på mig. Han är mjuk och snäll och frågar om jag blir arg om han somnar före mig. Livet har inte varit lätt för Torbjörn och han är lite kantstött. Han saknar trygghet och harmoni i själen. Jag erbjuder honom  utrymme att växa, mogna, utan risk för bannor om han inte gör rätt direkt. Han erbjuder mig en man som inte sviker, hoppas jag. En man som bara är min och ingen annans.

Innan jag kan känna mig säker måste jag berätta om min sjukdom. Hur tar denna man detta. Klarar han att engagera sig i en kvinna som tidvis kommer vara helt beroende av honom. Han som håller på att ta sig ur ett medberoende med en tidigare flickvän. Är jag kantstött gods?

Jag är 44 och han 48 år. Kan man begära att träffa någon utan bagage? Jag tror inte det och jag är inte intresserad av att leta efter denna bagagelöse person. Jag vill ha Torbjörn, om det går.