Att vara kär, vara förälskad, måste vara mot den naturliga ordningen.

Bevis för detta är att det sker sällan och "normalt" endast pågår under kortare period. Kär måste vara naturens hån mot den kritiserande varelsens väsen.

Hur kan man längta efter något så smärtfyllt, fullt av kval och självtvivel? Varför andas vi ett liv i längtan efter denna smärta?