Fan, fan, fan, fan. Jag känner igen symtomen. Jag är utmattad, sådär att det känns som att man är en blöt trasa, som luktar surt. Min självkänsla dalar och allt börjar kännas värdelöst. Jag kan inte förstå att någon vill vara med mig än mindre tycka om mig. Håkan har inte sett genom mitt yttre än och när han gör det kommer han att dumpa mig. Jag är ful, fet och dum. Jag har en stor dubbelhaka, jag är dålig på allt och jag skrattar för högt. Snart förstår han det också.

Det konstiga i kråksången är att det finns en liten bit i min hjärna som viskar "nej, du är okey", "du är värd att finnas till", "du är bra precis som du är". Samtidigt känner jag övertygat att jag är en stor bluff som ingen vill veta av. Det svåra för mig nu är att interagera med andra. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag blir flaxig eller stel, pratig eller tyst, skrattar på fel ställe eller hummar jakande när man inte ska göra det.

Som tur är var jag hos min läkare i måndags och hon tog bort en av mina mediciner, Cymbalta (jävla skitmedicin). Vi ska träffas om tre veckor för att utvärdera detta och förhoppningen är att allt ska bli bättre. Om inte ska jag få annan medicin. Min rädsla är att jag nu kraschar totalt eftersom Cymbaltan är antidepressiv. Nåväl, hon är en av Sveriges bästa psykiatriker så hon vet vad hon gör. Jag litar helt och fullt på henne och det är skönt när jag inte alls kan lita på mig själv.

Håll tummarna för mig och att jag tar mig ur det här snabbare än kvickt.