Igår ringde telefonen sent. Det var Torbjörn, det var en full Torbjörn. På lördag är det ett år sedan hans bror dog.

Hans älskade hund dog och en månad senare dog hans bror hastigt. Han förstod nog inte riktigt att allt detta hänt för han gick och arbetade och lät vardagen fortsätta. Det som hänt skulle inte påverka honom.

Idag har det gått ett år och han har fått sprutor för B12 brist eftersom hans kropp slutade kräva mat. Hans kropp och själ slutade kräva. Sedan träffade han mig och jag påminde honom om att han var levande och att han har ett liv som ska fyllas med glädje och välbehag. Då kom sorgen och förvirringen.

Nu är han orolig för att han skrämmer iväg mig. Han har inte stor tillit till andra. Han är inte van att vara den svage som måste lita på en annan människa. Jag undrar om han någonsin känt att han kan falla och landa tryggt i någons famn?

Jag förvissade honom med ord att han inte gjort bort sig. Jag förvissar honom, varje gång vi träffas, med hela min själ att han inte gör bort sig.

Nu är jag hemkommen från värmen av din kropp. Regnet och åskan gjorde tafatta försök att störa men min själ och kropp lät sig inte ledas bort från din doft och händer.

Jag känner fortarande din doft på min hud. Fingrarna skvallrar om njutning. Din hy är som siden och smeker mer än min. Din hunger slukar mig tills jag känner mig mer levande än någonsin.

Nu är tomheten ekande smärtsam. Mitt hjärta och själ kvider. Jag förstår äntligen "Att vara eller inte vara".

Jag vill andas. Jag vill andas samtidigt med dig. Jag vill andas tillsammans med sig.

Min Torbjörn verkar smälta sakta men säkert. Han tar kontakt med mig oftare och är mer omtänksam. Det är inte lätt för en 48 årig ungkarl att förändra sina invanda beteenden men hans växande intresse verkar få honom att glömma allt annat.

Jag har en rädsla att jag inte duger. Jag kan inte för mitt liv tro att jag duger att älska. Jag berättade om bipoläritet för honom och eftersom han haft en mamma som varit deprimerad hela livet vet jag att han förstod. Han sa att min sjukdom var okey vilket var en lättnad att höra. Blir det vi kommer han troligtvis inte lämna mig när jag jag blir manisk eller deprimerad. Kan det verkligen vara sant? Det måste vara svårt för vem som helst att förstå.

Jag åker till honom på fredag, tänk på mig då..

Ha en underbar helg, det ska jag.

Jag glömde att berätta att Torbjörn, som varit försiktig med sina känslor, har börjat visa sina känslor för mig. Det är nog så att en man kan förälska sig i en bipolär galning som ringer och skriker och beter sig som en varulv. Tänk hur jag betedde mig när vi träffades. Jag var galen (läs hypomanisk).

Tänk, jag hade ingen aning om att det var så här att vara kär. Jag inser att senast jag var kär var jag 16 år. Jag blev då sårad som alla 16 åringar och har därefter inte släppt in någon. Inte ens mina barns far.

Nu är jag 43 år och träffar en Torbjörn som är lång som en flaggstång, har händer som dasslock och ögon som glittrar när han tittar på mig. Han är mjuk och snäll och frågar om jag blir arg om han somnar före mig. Livet har inte varit lätt för Torbjörn och han är lite kantstött. Han saknar trygghet och harmoni i själen. Jag erbjuder honom  utrymme att växa, mogna, utan risk för bannor om han inte gör rätt direkt. Han erbjuder mig en man som inte sviker, hoppas jag. En man som bara är min och ingen annans.

Innan jag kan känna mig säker måste jag berätta om min sjukdom. Hur tar denna man detta. Klarar han att engagera sig i en kvinna som tidvis kommer vara helt beroende av honom. Han som håller på att ta sig ur ett medberoende med en tidigare flickvän. Är jag kantstött gods?

Jag är 44 och han 48 år. Kan man begära att träffa någon utan bagage? Jag tror inte det och jag är inte intresserad av att leta efter denna bagagelöse person. Jag vill ha Torbjörn, om det går.

Hjärtat smärtar och lungorna ilar. Min Torbjörn får mig att känna mig levande.

En och en halv månad sedan träffades vi på en färja. Några timmar efter att vi träffats gick vi och la oss. Hela natten kramades vi, bara kramades, det var underbart. Vår törst för närhet väcktes.

Jag med min "#%/ bipoläritet blev självklart helknäpp. Jag slog runt helt veckorna efter det och försökte äta upp honom. Hur kan en man stå ut med mig? Jag ställde krav och trängde mig på. Själv led jag alla helvetes kval eftersom jag var hög som Eifeltornet och låg som lägsta avgrund om varannat.

Idag har jag lugnat mig, något, och har bett om ursäkt. Jag försöker ta det coolt, inte ringa, inte tänka. Kan en man förälska sig i en galen brud?

Suck, jag återkommer med mer information om hur det blir med min Torbjörn. Håll tummarna för en medsyster.

Tänk vad livet kan ge och ta. Från djupaste mörker till en glädjefull tillvaro. I dag när jag gick till bilen tänkte jag på hur det skulle ha känts att gå på gångvägen för tre månader sedan. Jösses, jag hade krupit fram.

Nu mår jag bra. Jag andas utan att undra hur jag ska orka ta nästa andetag. Jag både ser och känner min omgivnings form, färg och doft. Jag vaknar med likgiltighet inför dagens prövningar, det ordnar sig ändå. Mina axlar är tillbakadragna, min kropp duschad, håret kammat och kläderna rena och hela.

Att behöva leva mellan ytterlighetens motsatser är en upplevelse som aldrig går att beskriva. Ingen som inte upplevt det kan någonsin förstå nyanserna på det livet.

Behöva och behöva tänker jag. Om jag tvingades välja vet jag ärligt talat inte om jag skulle välja bort min egenhet. Jag vill aldrig vara deprimerad men jag vill alltid vara hypomanisk. Tur att jag inte kan välja.

Det jag valt, i rädsla för depression, är att äta lithium vilket stabiliserar mitt humör. Jag hoppas till de högre makterna att jag inte slutar ta dem för någon orsak. Det finns många som slutar när de saknar den maniska delen.

Ja, är det en egenhet eller sjukdom. Jag brukar tänka så här, säkert inte alls samma metod att definiera begrepp som forskare ;-), att skulle urtidsmäniskan överleva med detta. Personer med ADHD, är jag övertygad om, skulle vara ledare i stammen. Vi bipolära skulle nog vara uppätna. Björnarna skulle använda våra benpipor som tandpetare.

Summan av kardemumman är att jag själv anser mig ha en sjukdom. Den är avvikande i genom alla tider, kulturer och samhällen.

Tjillivippen (nej, jag är normal och inte på väg mot mani)

Helt underbart är det att komma ut från fängelset som heter hem. Jag blir lite snurrig av alla personer och alla uppgifter. Det bästa med att arbeta är att gå därifrån. Tänk att det ska vara så skönt att ha någonstans att gå och vara ledig ifrån.

Ett litet problem på jobbet är att alla tror att jag är skör som ett rispapper och att jag inte längre kan mitt arbete. Jag var i samtal med en kille idag som arbetat på arbetsplatsen kanske ett år, jag har arbetat i åtta. Han förklarade hur jag skulle gå vidare med ett ärende. I början ignorera jag detta. När han envisades att berätta hur jag skulle göra ett jobb, som jag delvis lärt honom att utföra, sa jag att jag har har varit sjuk men inte blivit lobotomerad än. When the going gets tough, the tough gets going...